Det ständiga knekthållet...
En bondearmé att räkna med!
För att rädda Sverige ur den ekonomiska krisen, genomförde Carl XI, med början 1680 sin stora reduktion. Kungen fick härigenom bland annat ekonomiska förutsättningar att reformera den svenska krigsmakten.
Vid riksdagen 1682 fick kungen i uppdrag att bland allmogen i landet även försöka få dessa att ställa upp med mark och ansvara för en soldat på tre gårdar. Genom att ställa upp med torp och utrustning skulle rotebönderna själva slippa göra krigstjänst.
Genom avtal som efter riksdagens beslut upprättades med landets landskap, blev det allmogen som skulle hålla landet med en arme.
När det gällde Skaraborg drog man på beslutet att gå med på det riksdagen bestämt. Först den 16 mars 1685 undertecknades och godkändes avtalet mellan kungen och Västergötlands allmoge.
Införandet av den nya ordningen för armén medförde förutom att allmogen fick stå for mycket av kostnaderna, att varje man fick en enhetlig utrustning och samövades på ett likvärdigt satt.
För Skaraborgs fastslogs i uppgörelsen att 1 500 man skulle uppsattas i länet. Det var 1 200 man for Skaraborgs regemente och 300 man for Västgöta Dals regemente. Skaraborgarna indelades i 400 pikenerare och 800 musketerare.
I städerna skulle borgarna rekrytera manskap till flottan, sa kallade stadsbåtsman, samt det varvade manskapet till armén.
Manskapets utbildning skedde i samband med möten och mönstringar. Regementsmöten skulle hållas under tio dagar, på en kronans jägarbacke centralt i regementets rekryteringsområde. Vart tredje år skulle det hållas en generalmönstring i närvaro av en kunglig- eller generalsperson.
Inom tre månader efter det att en soldat avgått från sin tjänst var roten skyldig att presentera en ny soldat. Den slutliga antagandet av denna soldat skedde därefter vid närmast följande generalmönstring.
Från början av 1700-talet hade kompanichefen till uppgift att tilldela var och en som antogs som soldat ett sarskilt soldatnamn. Namnet skulle vara kort och koncist. Inom kompaniet fick endast finnas en soldat med ett speciellt soldatnamn samtidigt. Namnen som tilldelades soldaterna visade på soldatens karaktärsegenskaper. Vissa tider var det namn som hade anknytning till den rote eller by dar soldaten tjänstgjorde. Namnen kunde också ha militär anknytning, eller anknytning till utländska platser dar regementet tjänstgjort.
Det torp som tilldelades soldaten skulle vara byggt på kronans mark eller i dess närhet. Om ingen sådan mark fanns skulle torpet byggas på byns utmark. Förutom torpet skulle det finnas ladugård och foderhus. Torpets totala längd skulle vara 12 alnar, (1 aln = 60 cm), och 8 alnar brett. Höjden på torpet skulle vara 4½ aln. Ladugarden skulle vara 12 alnar lång, varav 8 alnar skulle upptas av loge och lada, 4 alnar av ladugården skulle upptas av foderhus.
I kompanichefens uppgifter ingick att minst vartannat år förrätta besiktning av torpen. Om torpet vid besiktningen var i behov av större reparation skulle kompanichefen begära syn.
Till soldattorpet hörde från början ½ tunnland mark. Från att när indelningsverket infördes i Skaraborg ha varit 10 265 tunnland mark som totalt användes till soldattorpen, växte den odlingsbara jorden vid soldattorpen till att bli 41 000 tunnland, 1860.
Staten såg i denna nyodling en stor nytta. Och som bevis på sin uppskattning tilldelades den soldat som nyodlat och skott sin mark bra, odlingsmedalj.
Även om indelningsverket vilade på en fast ekonomisk grund och från början byggts med förutseende, vilket bland annat dess långa varaktighet kom att vittna om, framtvingade utvecklingen undan for undan vissa förändringar, i första hand gällde detta befälstjänsten.
Vad som var och en som studerar yngre indelningsverket förundras över hur val underbyggd denna organisation från början var. Det största problemet med organisationen var att man inte hade någon reserv att tillgå vid krig och ofred.
Källa: Garnison museet, Skövde