Gamla småställen på Brunnhemsbergets sluttning i Broddetorp

Olof Olsson hade en svärfar som hette Karl Lindström, han var född i Broddetorp 1900 och växte upp i en liten stuga benämnd Brunnstorpet. Som ligger på Brunnhemsbergets västsluttning utefter dreven upp mot Ruskellakällan. På bergssluttningen fanns förr många småställen. En del fanns kvar i hans ungdom, en del hade övergivits och var ruiner redan då.

När Olof insåg hur mycket han visste om de gamla människorna där och deras levnadsöden, började han skriva ner hans berättelser som senare mynnade ut i denna skrift. Denna skrift är underlag till de skyltar som jag har börjat sätta upp vid de gamla ruinerna. Min ambition är att efterhand utöka antalet skyltar.

Den här skriften kan du köpa av Birgit Olsson (Olof Olssons fru) eller av mig för en 50 lapp. Pengarna vi får in på denna använder jag till att finansiera skyltmaterial och röjsågsbensin.

Om inget anges så är källan till nedanstående material hämtat från denna skrift. Sammanställningen är gjord av Birgit Olsson och undertecknad.

Snickaren Johannes Persson kom hit 1854 och bygger sig en stuga och även ”Emma Häggs”. Han var gift två gånger och hade många barn. En dotterson var Hugo Sköld, järnvägstjänsteman och känd hembygdsforskare från Stenstorp.

Johannes arrenderade jord av markägaren och kunde hålla bättre standard än sina grannar. Enligt Sköld så var Johannes en kraftfull man och efter andra hustruns död 1881 klarade han sig ensam med flera minderåriga barn.

Han var enligt Sköld en tystlåten man, som inte gillade sådana pratmakare som t.ex. svågern Fagerman. På äldre dar sysslade Johannes med att binda kvastar, svedja hank och laga skor åt andra. Han kunde varken läsa eller skriva, men var intresserad av vad som hände i världen.

Johannes kallades inget annat än Persson eller Snodig och var känd för sin sparsamhet. Vid sin död 1911 hade han lyckats spara ihop till en hundralapp, som förvarades i en låda.

1870 kom Johannes Larsson och Anna Pehrsdotter till denna stuga på Grevagårdens mark. Här bor Johannes och Anna till döddagar, vilket är efter 1912, eftersom båda lever då. Namnet Fagerman noteras i kyrkoboken först 1902. Johannes kallas också "Dacke".

Johannes beskrivs av Hugo Sköld som en pratsam och skrävlig karl. Men hemma fick han tydligen rätta sig efter sin hustru. Hon brukade ta emot ull av folk, för att så småningom leverera färdigstickade strumpor. Men ullen skulle kardas och det fick Fagerman göra. Han knotade och tyckte inte det var något karlarbete. Men nöden har ingen lag. Det fanns i familjen många munnar som skulle mättas.

”Emma Häggs” låg tätt intill ”Perssons”.

Emma var dotter till soldat Göran Hägg och hans hustru Maria Johansdotter. Göran kom till detta ställe 1841 från Munkgården.

Sköld skriver att Emma fostrade fyra barn utan stöd från det allmänna och att hon var värd en eloge. Äldsta dottern hette Hilda Kristina Svensson. Hade Emma varit gift med en Sven? Sköld har berättat att han var rädd för Emmas arga katta.

Här bodde Anders Andersson Hägg med hustru Johanna Larsdotter. Troligen kom de till detta hus, när de gifte sig 1863.

Fyra barn växte upp här. 1892 lämnade det sista barnet hemmet.

Anders var skräddare. Familjen hade det knapert. Inte ens ett måttband fanns i huset, så Anders vek tidningspapper och klippte markeringar i det. Johanna dog 1905 och Anders avlider 1911. Huset står förmodligen tomt efter det.

Lottas mor Stina Jonsdotter dog tidigt liksom tre av Lottas fem syskon. De båda andra lämnade hemmet tidigt och Lotta blir ensam kvar hos fadern Gustav Jonsson.

1896 flyttar fadern och Lotta till denna stuga. Gustav försörjer sig som skomakare. De lär ha haft det fattigt. Potatis doppad i saltat vatten lär har varit vanlig föda.

Gustav dör 1908. Lotta är då 50 år, när hon lämnas ensam i ett fallfärdigt hus. Hon gifter sig 1913 med smeden Jonas Sandberg i Broddetorp och flyttar till honom. Han var äldre än Lotta. Hugo Sköld skriver på ett ställe, att det var kommunalgubbarna som ordnade till äktenskapet. Sandberg skulle få skötsel och vård och Lotta skulle slippa ifrån sin usla stuga. Sandberg hade tidigare varit gift men blivit änkling 1911.

Det cirkulerar en rolig historia om de två. Sandberg var liten och så krokig att han gick dubbelvikt. Lotta var normalväxt. När Sandberg skulle pussa Lotta fick han stå på en stol, sades det.

Lotta går bort 1920 medan Jonas lever till 1930. Den gamla stugan, som Lotta bodde i, revs snart efter det hon flyttat till Sandberg.

Omkring 1879 kommer Lars Larsson och hustru Maria med stor barnskara till detta ställe, som ligger på Knektegårdens mark.

I kyrkoböckerna står Marken, men i folkmun kallades stället ”Statars”.

Lars hade här byggt sig ett nytt hus efter att i många år bott längre söderut i ett torp på Fjällåkra, Jon Frimansgårdens jord. Detta ställe hade kallats ”Statars”, men kom sedan att heta ”Skräddare Lorens`” efter Anders Lorens Hofman, som levde där 1884-89.

Lars tog så att säga namnet ”Statars” med sig hit till sitt nya ställe, Marken.

Till Broddetorp hade Lars med liten familj kommit 1845 från Häggum. Familjen bodde några år på Toltan, innan de bosatte sig på Frimansgården. Lars skrives då som torpare.

Hustrun Inga dör 1860 och Lars lämnas ensam med fem barn. Han gifter om sig med Maria Jonsdotter och familjen utökas med sex barn.

Barnen flyttar hemifrån både från gamla och nya stället.

Sonen Jonas bor ogift kvar hemma, men dör redan 1902.

Yngste sonen, Carl-Johan, exercerar vid Lifgardet till häst i Stockholm. Han flyttar hem, skrives för skomakare och gifter sig 1905 med Ida Olivia Johansdotter från Edsvära.

De får 1906 en dotter, Gunhild Ingeborg. Denna lilla familj bor tillsammans med änkeman Lars på torpet. Maria hade dött 1905.

En natt, en bit in på 1907, drabbas de av en svår olycka. Det nya torpet brinner ner. Med nöd och näppe kunde de få ut gamle Lars, som då var 88 år.

Folk strömmade till, men det fanns inget som kunde göras för att rädda boningshuset. Ladugården däremot klarade sig.

Karl Lindström och hans far Alfred på Brunnstorpet skyndade dit, sedan de väckts av folk från

Lilla Botorp. Karl har berättat om hur branden syntes lång väg. Det fanns inte så mycket skog

på berget då som nu. Gamle Lars dör några månader senare, den 16 maj 1907. Carl-Johan med familj flyttar till Nedre Skattegården i Hornborga 26 juli 1907.

Här låg fram till år 1900 ”den minsta stuga jag någonsin sett” 2). Den bestod av blott ett enda rum, vars golvyta till en tredjedel upptogs av den av stora kullerstenar uppmurade spisen.

Här bodde ”Hassla-Kajsa”, Kajsa Olofsdotter. Hon föddes den 4/6 1820 och avled 5/4 1891 7).  Fadern var Olof Hassel med hustrun Maria Andersdotter, född 31/3 1791. Makarna utflyttar 1821 till Dimbo. 3)Kajsa höll stugan och allt utvändigt i god ordning, det var pyntat och fint och köksväxtodlingarna var alltid välskötta. I bäcken ligger stora, flata stenar som Kajsa använde som ”diskbänk” och där matkärlen fick ligga och lufttorka under den varma årstiden.

Dessa stenar återfinns än i dag ett 20-tal meter nedströms i bäcken.

Kajsa var mycket arbetsam och i spånadsarbeten var hon både skicklig och anlitad. Men dessa goda egenskaper till trots hade hon en svag sida i sin karaktär. Hon hade nämligen litet svårt att skilja på mitt och ditt. 1852 dömdes hon till kyrkostraff i Broddetorps kyrka.  Hon fick stå i kyrkans korsgång under hela gudstjänsten för att vid avslutningen få prästens förmaning, sig själv till straff och andra till varnagel. Hon var den sista personen som utdömdes detta straff i  församlingen. Brottet bestod i att hon stulit ärtor, värderade till 10 R dr i en av granngårdarna. För denna stöld och andra dömdes hon vid Valle häradsrätt för ”3:e resan stöld” till fängelse på vatten och bröd å kronans häkte samt till kyrkoplikt  2)6). 

Kajsa var gift med ”Bortviken” Lars Andersson (född i Bolum 6/5 1828) och födde hans son Johan Alfred 29/10 1857. ”Bortviken” torde stå för att han avlägsnade sig från bygden. Sonen Johan Alfred blev ”införd på Stora Barnhuset i Stockholm” 5). Före äktenskapet födde Kajsa de ”oäkta” barnen Anna Christina 8/2 1846 (utflyttad 1860) och Carl August 23/4 1851.4) Carl August avflyttade till Härlunda  4/11 1869 5). Kajsa inflyttade till Hov fattighus 1874. Här finns hon noterad som inhysejon tillsammans med sin make Lars Andersson (tydligen återbördad) 5). Här avled hon 1891. 7)

Källor:

1. Folke Ekström: Från Hornborgasjöns stränder

2. Vgl. Museum: Hilmer Johanssons Vgl. samling

3. Landsarkivet i Göteborg.  Husförhörslängd för

    Bolums församling 1817-1831.

4. Do. för Broddetorps församling 1852-1860.

5. Do. för Bolums församling 1861-1870

6. Do. för Bolums församling 1871-1880.

7. Do. för Bolums församling 1881-1891.

8. SAOL (B4028)

Insamlat material: Erling Gökstorp, Pilhult

Brunnstorpets historia börjar med att soldat Johan Brunn f. 1786 lyckas av ägaren till Per Håkansgården få arrendera en bit jord på gårdens smala utmarksskifte, som låg mellan Frimansgårdens fädrev och Botorps mark.

På denna plats bygger han ett hus, som troligen står klart 1834, då Brunn får avsked som soldat med pension och måste lämna soldattorp nr 31 under Frimansgården.

Boningshuset blev 4x6 meter. Uthus byggdes utmed dreven öster om huset. Här kommer Brunn att stanna med hustru och fyra barn resten av livet. Barnen flyttar så småningom och hustru Lisa dör 1850. Johan lever ensam de sista åren och går bort 1861.

Troligen var torpet obebott några år efter Johans död.

1865 företogs skifte i Broddetorps by, som bestod av Per Håkansgården, Afzegården och Prästegården. Den smala markremsan, som Brunn arrenderat, tilldelades då Prästegården, som också hade mark på drevens norra sida.

I husförhörslängden från 1861 förekommer Brunnstorpet för första gången i kyrkoböckerna, då som ett torp under Prästegården. Namnet kommer således av namnet Brunn och inte som visa källor anger av Brunnhemsberget.

1868 flyttar torparen Jonas Alfridsson med hustru Cajsa Andersdotter in med sex av sina sju barn. De hade bott några år på Botorp. Jonas dör redan 1869. Cajsa stannar kvar och lyckas försörja sig och barnskaran. Den yngste är bara tre år vid faderns död.

Barnen flyttar så småningom hemifrån.  En dotter gifter sig med soldat Sven Johan Engqvist från Hornborga och flyttar på 1890-talet till Lilla Botorp. Barnen Fredrik och Amanda Carolina blir kvar hos Cajsa. Fredrik tar sig namnet Brodén och gifter sig 1898 med Alma Jonsson. De bosätter sig på Ekholmen nedanför Brunnstorpet på andra sidan järnvägen. Cajsa dör 1901 och samma år lämnar dottern, då 15 år gammal, stället.

I november 1901 flyttar Johannes Stark från Bolum och Johanna Kjellman med 5 barn in på Brunnstorpet. Redan 1902 återvänder de till ett f.d. soldattorp i Bolum. De sålde då byggnaderna för 300 kr till Alfred Lindström.

Alfred Lindström f. 1858 på Garpagården i Bolum och hans hustru Augusta Sundberg f. 1861 i Åsle flyttade in på Brunnstorpet 1902. De hade då sonen Karl f. 1900 på Liljedal i Broddetorp. 1903 föddes dottern Anna.

Marken arrenderade Alfred av Prästegården och betalade arrendet med ett dagsverke per vecka. Husen var i dåligt skick. Alfred fick reparera och hade god hjälp av hustruns bror, Anders Gustaf Sundberg, som var snickarkunnig.

Yttertaket lades om, innertak hade tidigare inte funnits. Nytt golv behövdes. Dessutom byggdes till en kammare. Den kom att ligga ett par meter ut i dreven, vilket inte var helt okontroversiellt, då dreven användes av 7-8 familjer, som bodde längre upp.

I kammaren kom Alfred att ha sin kära svarv samt alla träbearbetningsverktyg resten av livet.

Bakom boningshuset låg en källare med välvt tak. Ett uthus fanns, som byggdes om till svinstia med intilliggande dass. En bit ovanför huset utmed dreven uppförde Alfred en länga, som innehöll ladugård, loge, lada och vedbod.

Alfred och Augusta brukade jorden som tillhörde Brunnstorpet men efter 1910, sedan Yngves stuga var riven, arrenderade man också den mark som tillhörde Per Håkansgården. De odlade säd och potatis förutom grönsaker, som morötter, ärtor, rödbetor, kål, kålrötter och t o m tomater på 1930-talet. Äppelträd och körsbärsträd gav frukt och bär, som torkades för vinterbehov.

Den rika naturen gav extra tillskott. Norr om dreven växte hassel. Stora korgar skördades av Augusta men givetvis också svamp, nypon, hallon, blåbär, lingon och smultron.

Man höll sig med höns, grisar och tre kor, som sommartid försedda med koskällor betade i Gullängen. Hos slaktare Johansson köpte man njurar, lever och kalvbräss – billig mat på den tiden.

Alfred fick dryga ut försörjningen med diverse arbeten, kanske inte alltid i Broddetorp. Bäst trivdes han dock vid sin trampsvarv. Den var till både nytta och glädje. Han svarvade klubbor och skaft till verktyg men också prydnadsföremål som ljusstakar, träaskar, sockerskålar och rökbordsuppsatser.

Men var svarven till glädje för Alfred blev den till en plåga för barnen, som fick bytas om att trampa den, när de hellre ville leka. Karl har berättat att Alfreds far, periodvis sedan hustrun dött, bodde hos dem och då i den tillbyggda kammaren. Träspånen rök och på kvällen kunde Lars Petter, som var mycket sängliggande, vara helt övertäckt av spånen. Svarven finns på några bilder under Gamla småställen / Fotoalbum. 

Barnen skulle så småningom lämna hemmet. Karl bl a för värnpliktstjänstgörning vid Svea Livgarde i Stockholm. Han återvände till hembygden 1925, då som gift, till Bräckan i Broddetorp. Men till stor sorg för de gamla kom familjen att lämna Broddetorp för Göteborg redan 1929.

Karl hade dessförinnan försett föräldrarna med en kristallmottagare, som blev till stor glädje. Nu kunde Alfred följa händelserna både inom och utanför Sveriges gränser.

På 1930-talet fick Alfred svår reumatism men tog sig fram med hjälp av två käppar. Så rustad och med ryggsäck tog han sig till handelsboden. Augusta skötte sina odlingar upp i hög ålder. Alfred och Augusta fick influensa 1941. Alfred dog i lunginflammation 1 februari. Augusta överlevde och kom att leva ytterligare 5 år på Brunnstorpet. Hon dog hos sin dotter i Häggum 1946 men var fortfarande kyrkobokförd i Broddetorp.

Brunnstorpet såldes på auktion och ropades in av John Eriksson, tidigare ägare till Bosgården i Hornborga. Han skänkte huset till församlingen. Avsikten var att ge kyrkans ungdom en samlingsplats. Så blev det ej.

Järnvägstjänstemannen Bergvall och hans hustru arrenderade hus och jord och fick så småningom friköpa detta och kunde påbörja renoverings och ombyggnadsarbeten. Det var behövligt. Huset hade stått tomt i 11 år, när Bergsvalls kom.

1993 köptes huset av Jenniefer Lidgren i Varnhem men är nu sålt till en man från Stockholm.